Då tiden mer levs upp än upplevs

Men HERREGUD, de äter ju sin egen avföring, de tror att den är fantastisk. Men det är inte mat, man kan inte leva på det där, fast att så många gör det och ler med sina bruna tänder. I alla fall inte jag. Jag försöker titta bort, men varje gång de gör större rubriker, mindre betydelser, kladdar ner sig själva och ber att jag ska titta och ställer sig i vägen, kan jag inte göra något annat. Jag måste titta. En del gånger kan jag skratta och fälla en kommentar till andra som jag vet skrattar med mig, men ibland när jag är ensam kollapsar jag, faller ihop, går och lägger mig någonstans och glömmer bort att fingrar i halsen inte är den enda lösningen till frigöring. Glömmer att det finns underbara saker att lyfta fram, viktiga saker som fyller våra väsen. Minns bara att vi är djur, som i brist på riktig mat äter ur varandras arslen, istället för att undra vem det var som avskedade kocken.

Jag känner ett äckel, över att jag satt mig i denna position tillsammans med så många andra. Att jag tillåter så mycket skräp ta upp min tid, inte gör mer motstånd, avskyr men ändå fortsätter vara delaktig. För att det är gratis. För att jag åker tunnelbana och har ett tvångsmässigt behov av att ta del av reklam och allt annat som finns i min väg. För att jag går på så många tricks att jag av varierande mängd är tvungen att egentligen leva någon annans liv. Vems vet jag inte, men det är någon som i alla fall inte väljer. Någon som går runt i designade kläder för en viss typ av människor, lyssnar på en viss målgrupps musik på radion och utnyttjar staden och dess alla faciliteter precis så som arkitekterna tänkt ut och visat med sina små figurer. Men titta, där är jag ju! En prick i ett system som egentligen inte har en aning om vad jag och många andra tänker på när vårt synfält noga bestämts, vad vi ska upptäcka och hur vi ska leva upp vår tid.

Jag vägrar finnas så här, men är mer inuti än utanför. Jag ser, hör och känner i ett omlopp där punktplacerade upplevelser lätt kan bli till hot som tömmer mer än de fyller, får den egna världen att sakta falla sönder medan vi tittar på och inte tillräckligt frågvist undrar när det ska sluta. Jag vill fly, men vet att jag måste göra tvärtom för att inte förlora ett liv.