Popagandan

Ett hav av pop och allting som ryms och inte ryms däri, hur kunde jag tro någonting annat. Det är klart att atmosfären blir inavlat homogen när alla de bokade har fått foga sig till namnet och att vara en del av propagandan, ett synsätt på musik där stil, aktualitet och direkthet är lika mycket värt som glöd och substans, med en idoldyrkan som får hela hjulet att snurra (och åker man i sidled är det lätt att bli yr). Det var bara att tacka, ta emot och låtsas att det som hördes faktiskt gjorde någon skillnad, att de var där för att frälsa och inte förena oss i det solidariska ordet gratis, bli en irriterande fond till ett socialt surr.

Det regnade, gyttjan var inte värre att ljudet som uppstod när fötter mötte mark lät mer än det såg ut. En minut där ifrån låg tunnelbanan och det riktiga storstadslivet, ett hot eller värme som gjorde flykten till en säng och välavvägda musikval ständigt närvarande, behagligt vuxen i all sin torrhet och komfort. Jag flydde, flera gånger, alla tre gånger, men jag är inte ledsen för det. Går det att fly och glömma ben, temperatur, det oväsentliga i och utanför periferin och därmed klockan, är jag den andre att vänta nio fucking minuter på en tunnelbaneperrong, för det tråkiga, eller kanske bra, med propaganda är att man inte behöver många minuter för att förstå budskapet. Festivalen slog in redan fasta budskap i mitt huvud och jag kan inte hjälpa att tänka låtsasradikal. Så vad säger du: ska vi supa skallen av oss och försöka göra det med stil, eller ska vi försöka se svart där andra ser vitt? Nänä... Jag förstår, men alla alternativ är inte bra alternativ heller. Bra gjort.

Popaganda höll på mellan den 25-27 maj. Besök hemsidan här.